Sunday, August 26, 2007

Barbro Osher, Björn Carlsson och andra nya mecenater


"Mecenat räddar Sveriges Allmänna Konstförenings årsbok" lyder en rubrik i gårdagens tidning. Mecenatrubriker är inte så vanliga idag. Ekonomin ökar snabbt i landet och förmögenhetsskillnaderna än mer. Stora nya privatfömögenhetr byggs idag upp inom handel och nya dynamiska teknikområden som IT, och framför allt som det varit länge i USA, inom finanssektorn. Men donationsmedlen flödar inte direkt.

Annorlunda var det vid förra sekelskiftet. Då nybildades också förmögenheter i enastående takt, men mycket av dessa medel recirkulerades för allmännyttiga ändamål. Industriföretagaren Alfred Nobel var långt ifrån ensam. I Göteborg vimlar det av det av institutioner som i sina namn vittnar om donationskällor: Chalmers Tekniska Högskola, Huitfeldtska Gymnasiet, Röhska konstmuseet, m fl, och Pontus Fürstenbergs konstsamling får fortfarande anses vara huvudattraktionen i Göteborgs Konstmuseum. Stockholm fick också några mecenater sina namn om inte inristade i sten så i alla fall murade i tegel, som med Thielska Galleriet på Djurgården och Sachska Barnsjukhuset på Södermalm.

Men under en lång tid har det varit lågkonjunktur i givarbranschen. Aldrig helt tomt i penningbössan förstås, det vittnar t ex Sjöräddningssällskapets verksamhet om. Den är privatfinansierad, och investeringarna i nya båtar är beroende av enskildas (och företags) penningbidrag. Givarna får privilegiet att namnge fartygen. I flottan flyter många med kända efternamn som Amalia Wallenberg, Signe respektive Mignon Wallenius, Gad Rausing, Mats Kleberg och Margit Engellau, men framför allt en mängd farkoster med för allmänheten okända donatorsnamn. Och alla som skänkt pengar har ju inte heller sina egna eller släktingars namn på fartygen. Somliga donatorer är helt anonyma, som den person som för ett par år sedan betalt införskaffandet av en av SSRS:s verkliga bjässar, den 20 meter långa 30-tonnaren Rescue Christer Björn med bas på räddningsstationen på Dalarö i Stockholms södra skärgård.

Fråga är om detta är på väg att vända. Att mecenatkonjunkturen i USA är glödhet det vet vi. Där är inte bara Bill och Melinda Gates och Warren Buffett, utan mängder av IT-företagare och Wall Street-finansmän som har fått mer pengar än de nånsin kan göra av med för egen del. Och mönstret från USA brukar ju så gott som alltid slå in i Sverige med något eller två decenniers fördröjning.

Sjöräddningsdonationerna fortsätter. För inte länge sedan kunde Dalarö sätta en båt i drift, denna gång en med Paul Lederhausens namn. Men sådant är ju ändå småpotatis jämfört med nybildade amerikanska välgörenhetsstiftelser. Ett uppmuntrande tecken för knappt två år sedan var Björn Carlsson som donerade 500 MSEK till en nybildad stiftelse med anknytning till Vetenskapsakademien, Baltic Sea 2020. Stiftelsen avses dela ut sitt kapital under 10-12 år på olika vetenskapliga verksamheter i och utanför Sverige vilka har till syfte att förbättra miljösituationen i Östersjön. Men att dela ut pengar är inte alltid lika lätt som man kan tro. Ny Teknik avslöjade i juni i år att kapitalet inte bara står kvar, det har ökat till 648 MSEK eftersom stiftelsen egntligen inte kommit igång med någon verksamhet ännu.

Bonniers Konsthall, som öppnades i september 2006, tillhör också den högsta klassen av senare års privata donationer. Det är inrymd i en avancerad ostkupa till glashus i anslutning till Bonnier-koncernens huvudkontor på Torsgatan i Stockholm, ritad av Johan Celsing Arkitektkontor. Konsthallen bekostas av en stiftelse som grundades 1985 av Jeanette Bonnier.

Barbro Oshers donation till SAK:S årsskrift är i sig inte liten, 500.000 SEK, men blygsam i förhållande till annat som samma mecenat har gjort under senare år. För två år sedan invigdes på Karoliska Institutet ett centrum för integrativ medicin (dvs i praktiken användning av alternativmedicin i den vanliga vården), baserad på en donation på 43 MSEK. Och förra året fick Grafikens Hus i Mariefred 2,3 MSEK för en treårigt konstnärsutbytesprogram med instititioner i USA. Nyheterna verkar dugga allt tätare: i år har hon stött festivalsverksamheten Opera på Skäret, en komplettering till tidigare bidrag till Dalhalla.

Vem är då denna Barbro Osher? Jo, hon är verkligen en filantropisk brygga mellan USA och Sverige. Hon ör bosatt i USA sedan 25 år och var förra året tillsammans med sin man Bernard Osher den tredje största donatorn i USA (och därmed sannolikt världen) enligt den amerikanska tidskriften Slate. Först kom Warren Buffett, sedan Herbert och Marion Sandler och sedan på tredje plats Barbro och Bernhard Osher med 23 miljoner US dollar till Bernard Osher Foundation. Förutom denna, som leds av Barbro Osher, finns också en syskonstiftelse i Barbro Osher Pro Suecia Foundation som alltså ligger bakom senare års largesse i Sverige. Hon är i vardagslag svensk generalkonsul i San Francisco och utger också en tvåveckorstidning för svensk-amerikaner, "Vestkusten".

Den bästa publicerade intervjuen med henne verkar vara den i Dagens Nyheter för två år sedan Det framgår att hon tillbringar en del tid sommartid på Ingarö.

Bilden i ingressen? Jo den är en illustration till en fin förhållandevis ganska nutida donation. Statyn heter "Vilande Diana", eller på franska "Diane appuyée sur un cerf" och är något så märkligt som en avgjutning av ett under andra världskriget förvunnet original av en 1500-tals staty av en berömd fransk skulptör, Jean Goujon. Den andra av de i Stockholm gjutna kopiorna finns i Musée de Louvre, så att det är något ganska unikt som står vid gångstigen utmed Djurgårdsbrunnsviken i Nobelparken i Stockholm. Donatorn är Axel Hirsch, socialpolitiker, folkbildare och konstmecenat i Stockholm. Skulpturen sattes upp några få år innan Hirsch dog 1967 vid 88 års ålder.

Saturday, August 25, 2007

Stretched Cadillac, stretched loos


When nature calls, you cannot stay in a queue, just waiting.
Limousines means up-class service.
When in need, demand has to be met.
Stretched limos go with stretched loos.

Stockholm, August, 2007:
At your service, sirs!

Thursday, August 23, 2007

Sea Rescue in Stockholm


The Swedish Sea Rescue Society has its centennial anniversery 2007, but is a very vital organisation. As part of the jubilee, it displayed its resources in front of the Royal Castle in the centre of Stockholm on August 23.

One fascinating new concept, developed by the Society inspired by rescue methodology used by sea rescuers in waters of Hawaii, is the Rescuerunner project. A very fast rescue variant of the water scooter has been developed and dispatched to rescue stations around the Swedish coasts.


The idea is get the person in distress very quickly onboard the water scooter with its especially for this purpose designed flat aft deck, using not the muscle power of the skipper, but the forces of the vehicle changing speed and direction at the same time.


It works like this:
The scooter makes a fast approach...










..., the driver gets the distressed person on his left side, stops and reaches out his left hand....










...while keeping his right on on the gas guzzle...










....makes sure that he has got a fast grip and controls the situation....












...slowly gets the scooter so that the distressed gets further back than midships....










....puts down the accelarator and lets the water jets blow..










.... while at the same time twist the vehicle decisively towards the right...
.... and increases the speed instantly....









...and new passenger is dragged onboard by strong forces...










...and lands safely och softly onboard.











...and voìla, back together towards the shore!




Mission successfully completed!

Sunday, August 19, 2007

Tips för chefer hur man framgångsrikt stoppar dumma initiativ i sin linda

"Jag har fått en bra idé", sa Puh till slut.
"Men antagligen är det inte någon bra idé"

"Antagligen inte", sa Ior

Bröderna Wright den 17 december 1903



Bilden är tagen under ett hisnande ögonblick i mänsklighetens historia. Klockan är fem över halv elva på morgonen den 17 december 1903 på stranden vid Atlanten, i Kitty Hawk, i North Carolina, i USA. Orville Wright ligger på magen på den nedre vingen i sin och broderns dubbeldäckade flygplanskonstruktion Flyer med höften i en ställning, med vilken han kan justera styrningen. Brodern Wilbur springer vid sidan av för att balansera flygmaskinen, och har just släppt taget om höger vinges framkant.

Om man tittar på sama bild med ordentligt större upplösning (gå till http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Wrightflyer.jpg, och klicka sedan på "Full resolution" under bilden), kan man se ännu mer detaljer. Delar till startanordningen, en låda med rep och en spade ligger på marken varifrån planet lyft. Närvaron på sandstranden i North Carolina blir påtaglig när man iakttar detaljerna. Detta är en av fotohistoriens mest dramatiska ögonblicksbilder!

Flygturen varade 12 sekunder och planet kom mindre än 40 meter upp i luften. Det är sannolikt den första gång som någon lyckats genomföra en bemannad luftfärd enligt principen "tyngre än luft", där planet drevs fram med motorkraft och piloten hade en rimlig kontroll över en flygtripp av hygglig längd. Att det blev Orville och inte Wilbur hängde på att ett kastat mynt hamnade på den sida det gjorde.

Fotografen heter John T Daniels, som måste ha varit mycket uppmärksam för att ta detta foto med den tidens klumpiga kamera med en glasplåt med måtten 17 x 24 cm. Daniels var en i den lilla grupp som hjälpte bröderna att lyfta och släpa maskinen på plats. Han och hans kompisar jobbade på livräddningsstationen i närheten. Bilden togs med brödernas kamera på ett stativ och kommer från Kongressbiblioteket i Washington D.C. Det är något redigerat från originalet, som ser ut så här:



Bilden är fritt tillgänglig på Kongressbiblioteket i Washington D.C. Enligt amerikanska copyright-lagar är bilden fri efter 50 år efter publicering. Andra bilder är fria enligt t ex EU-copyrightlagar efter 70 år efter upphovsmannens död. På basis av detta har nedanstående bild av någon lagts in på en allmän domän.



Denna andra bild är tagen tre dagar före de tidigare, strax innan bröderna gjorde ett försök som inte lyckades lika bra. Platsen är densamma, den heter Kill Devil Hills, och det vi ser är flygplanet redo för att lyfta på startanordningen. Fyra av männen från livräddningsstationen på platsen har hjälpt till att förflytta planet från sin hangar till kullen, och de ses här tillsammans med två barn och en hund.

Dramat den 17 december är upplösningen av många års ansträngningar. Innan man experimenterade med förbränningsmotor på ett flygplan, så flög man med glidflygplan.



Wilbur är pilot och ligger allltså på vingen till detta glidflygplan över Kill Devil Hills året innan, 1902, anges inte på den medföljande bildtexten till detta foto, som kommer från det amerikanska flygvapnets arkiv, men ska vi gissa att det är Orville det också? Tre glidflyplan byggdes under åren 1900-1902, och detta är den tredje.

Innan bröderna vågade livet på det här sättet krävdes förstås först tester med obemannade farkoster. Här är ett foto från 1900 som visar en flygvingeskonstruktion, här prövad som en drake:



När Orville gjorda sin första motorflygning i Kitty Hawk i december 1903, så låg han alltså på magen på vingen i en slags ställning och kunde med hälp av höftrörelse styra vingvinklarna. Detta var något som bröderna hade experimenterat fram genommförsök med drakar. Principen framgår redan på denna ritning av en Wright-drake av årgång 1899, med bilder framifrån och från sidan. Vridningen av vingarna sköts med pinnar som hålls i handen. Ritningen är sannolikt gjord senare och har lämnats in till en domstol i en patenttvist 20 år senare.

Och hur gick det sedan under dagen den 17 december 1903? Den första lyckade uppstigningen följdes av flera, omväxlande med Orville och Wilbur iliggande i styrningsjiggen. Den fjärde flygturen blev den längsta, mer än tre kvarts kilometer innan Flyer landade efter 59 sekunder. Och det var inte längre bort än att John Daniels kunde också den framgången:



Men sedan hände det märkliga efter det att man lyft tillbaka planet mot sitt skjul. En kastvind tog i planet och välte det. Bröderna var tvungna att släppa taget, Daniels höll kvar och hamnade intrasslad i en röra av linor och ribbor och duk. Planet var, om inte förvandlat till kaffeved, så i alla fall nästan ohjälpligt demolerat. Det hade flugit för sista gången, men det hade bevisat vad det skulle bevisa. Och på den vägen är det.