"Mecenat räddar Sveriges Allmänna Konstförenings årsbok" lyder en rubrik i gårdagens tidning. Mecenatrubriker är inte så vanliga idag. Ekonomin ökar snabbt i landet och förmögenhetsskillnaderna än mer. Stora nya privatfömögenhetr byggs idag upp inom handel och nya dynamiska teknikområden som IT, och framför allt som det varit länge
i USA, inom finanssektorn. Men donationsmedlen flödar inte direkt.
Annorlunda var det vid förra sekelskiftet. Då nybildades också förmögenheter i enastående takt, men mycket av dessa medel recirkulerades för allmännyttiga ändamål. Industriföretagaren Alfred Nobel var långt ifrån ensam. I Göteborg vimlar det av det av institutioner som i sina namn vittnar om donationskällor: Chalmers Tekniska Högskola, Huitfeldtska Gymnasiet, Röhska konstmuseet, m fl, och Pontus Fürstenbergs konstsamling får fortfarande anses vara huvudattraktionen i Göteborgs Konstmuseum. Stockholm fick också några mecenater sina namn om inte inristade i sten så i alla fall murade i tegel, som med Thielska Galleriet på Djurgården och Sachska Barnsjukhuset på Södermalm.
Men under en lång tid har det varit lågkonjunktur i givarbranschen. Aldrig helt tomt i penningbössan förstås, det vittnar t ex Sjöräddningssällskapets verksamhet om. Den är privatfinansierad, och investeringarna i nya båtar är beroende av enskildas (och företags) penningbidrag. Givarna får privilegiet att namnge fartygen. I flottan flyter många med kända efternamn som Amalia Wallenberg, Signe respektive Mignon Wallenius, Gad Rausing, Mats Kleberg och Margit Engellau, men framför allt en mängd farkoster med för allmänheten okända donatorsnamn. Och alla som skänkt pengar har ju inte heller sina egna eller släktingars namn på fartygen. Somliga donatorer är helt anonyma, som den person som för ett par år sedan betalt införskaffandet av en av SSRS:s verkliga bjässar, den 20 meter långa 30-tonnaren Rescue Christer Björn med bas på räddningsstationen på Dalarö i Stockholms södra skärgård.
Fråga är om detta är på väg att vända. Att mecenatkonjunkturen i USA är glödhet det vet vi. Där är inte bara Bill och Melinda Gates och Warren Buffett, utan mängder av IT-företagare och Wall Street-finansmän som har fått mer pengar än de nånsin kan göra av med för egen del. Och mönstret från USA brukar ju så gott som alltid slå in i Sverige med något eller två decenniers fördröjning.
Sjöräddningsdonationerna fortsätter. För inte länge sedan kunde Dalarö sätta en båt i drift, denna gång en med Paul Lederhausens namn. Men sådant är ju ändå småpotatis jämfört med nybildade amerikanska välgörenhetsstiftelser. Ett uppmuntrande tecken för knappt två år sedan var Björn Carlsson som donerade 500 MSEK till en nybildad stiftelse med anknytning till Vetenskapsakademien,
Baltic Sea 2020. Stiftelsen avses dela ut sitt kapital under 10-12 år på olika vetenskapliga verksamheter i och utanför Sverige vilka har till syfte att förbättra miljösituationen i Östersjön. Men att dela ut pengar är inte alltid lika lätt som man kan tro. Ny Teknik avslöjade i juni i år att kapitalet inte bara står kvar, det har ökat till 648 MSEK eftersom stiftelsen egntligen inte kommit igång med någon verksamhet ännu.
Bonniers Konsthall, som öppnades i september 2006, tillhör också den högsta klassen av senare års privata donationer. Det är inrymd i en avancerad ostkupa till glashus i anslutning till Bonnier-koncernens huvudkontor på Torsgatan i Stockholm, ritad av Johan Celsing Arkitektkontor. Konsthallen bekostas av en stiftelse som grundades 1985 av Jeanette Bonnier.
Barbro Oshers donation till SAK:S årsskrift är i sig inte liten, 500.000 SEK, men blygsam i förhållande till annat som samma mecenat har gjort under senare år. För två år sedan invigdes på Karoliska Institutet ett centrum för integrativ medicin (dvs i praktiken användning av alternativmedicin i den vanliga vården), baserad på en donation på 43 MSEK. Och förra året fick Grafikens Hus i Mariefred 2,3 MSEK för en treårigt konstnärsutbytesprogram med instititioner i USA. Nyheterna verkar dugga allt tätare: i år har hon stött festivalsverksamheten Opera på Skäret, en komplettering till tidigare bidrag till Dalhalla.
Vem är då denna Barbro Osher? Jo, hon är verkligen en filantropisk brygga mellan USA och Sverige. Hon ör bosatt i USA sedan 25 år och var förra året tillsammans med sin man Bernard Osher den tredje största donatorn i USA (och därmed sannolikt världen) enligt den amerikanska tidskriften Slate. Först kom Warren Buffett, sedan Herbert och Marion Sandler och sedan på tredje plats Barbro och Bernhard Osher med 23 miljoner US dollar till Bernard Osher Foundation. Förutom denna, som leds av Barbro Osher, finns också en syskonstiftelse i Barbro Osher Pro Suecia Foundation som alltså ligger bakom senare års largesse i Sverige. Hon är i vardagslag svensk generalkonsul i San Francisco och utger också en tvåveckorstidning för svensk-amerikaner, "Vestkusten".
Den bästa publicerade intervjuen med henne verkar vara
den i Dagens Nyheter för två år sedan Det framgår att hon tillbringar en del tid sommartid på Ingarö.
Bilden i ingressen? Jo den är en illustration till en fin förhållandevis ganska nutida donation. Statyn heter "Vilande Diana", eller på franska "Diane appuyée sur un cerf" och är något så märkligt som en avgjutning av ett under andra världskriget förvunnet original av en 1500-tals staty av en berömd fransk skulptör, Jean Goujon. Den andra av de i Stockholm gjutna kopiorna finns i Musée de Louvre, så att det är något ganska unikt som står vid gångstigen utmed Djurgårdsbrunnsviken i Nobelparken i Stockholm. Donatorn är Axel Hirsch, socialpolitiker, folkbildare och konstmecenat i Stockholm. Skulpturen sattes upp några få år innan Hirsch dog 1967 vid 88 års ålder.
